 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Utgår man från den situation som rådde i Göteborg i början av 1920-talet så hade Epidemisjukhuset ändå långt ifrån spelat ut sin roll som viktig vårdinstitution. Patienttillströmningen var, som tidigare understrukits, stor och gång på gång fick sjukhuset öppna grindarna för betydligt större skaror vårdsökande än vad resurserna egentligen tillät. 1915 rapporterade överläkare Wennerberg att antalet difteripatienter var så stort att sjukhuset inte kunde ta emot alla som behövde hjälp. Resultatet av detta "nödrop" blev att Epidemisjukhuset i fortsättningen fick rätt att utnyttja såväl Sahlgrenska sjukhusets isoleringsavdelning som Majornas sjukhus vid behov. Även Handelsinstitutets byggnader fick tas i anspråk om så erfordrades.
När Spanska sjukan rasade 1918-19 var samtliga dessa lokaler överbelagda. Om lokalfrågan var ett bekymmer, så överskuggades den ändå av bristen på verklig kurativ behandling av de sjukdomar som sorterade under epidemilagen. Sådana resurser kom först med sulfan i slutet av 30-talet och penicillinet under 40-talets senare hälft. Dessförinnan fanns inte många verksamma mediciner. Olika medel för att motverka diarréer var kända sedan länge, liksom laxativa preparat. Mot feber användes salicylsyremedel. Lindrande salvor var flitigt i bruk. Morfin i olika koncentrationer var också ofta använda. I dag vet man att morfinet många gånger förvärrade sjukdomsförloppet, i synnerhet vid svåra tarmsjukdomar då giftet ofta orsakade inre blödningar som snabbt försvagade patienten och ökade dödssiffrorna. Difteripatienter behandlades som regel med ångtält, vilket underlättade andningen.
I takt med att hygienen och de allmänna levnadsvillkoren förbättrades i staden samt att de nya medicinska rönen omsattes i den praktiska sjukvården, ändrades bilden successivt inom epidemisjukvården. Tyfoidsmittan, som länge varit ett av göteborgarnas värsta gissel, lyckades man på 30-talet lära känna upphovet till. När man fann att sjukdomen spreds med mjölken blev det lättare att inringa smittobärarna. De senare isolerades ofta halvårsvis på Epidemisjukhuset. Ofta kunde smitthärden spåras till gallblåsan och ofta fick patienten finna sig i att hans/hennes gallblåsa helt sonika avlägsnades genom operation, oavsett om smittbäraren var sjuk eller inte. Det var långt ifrån alltid som operationen gav önskat resultat. Pastörisering av all mjölk och hård utgallring av smittbärande djurbesättningar blev den slutliga lösningen. 1936 avgick Wennerberg som överläkare och efterträddes av Nils Faxén.
Faxén var en i alla avseende modernt arbetande läkare och han gjorde under sin tid på Epidemisjukhuset stora ansträngningar för att rusta upp det hårt slitna sjukhuset. I en artikel, införd i Handelstidningen 1936, förklarade Nils Faxén att ingen med Göteborg jämförlig stad torde ha så primitivt ordnat med epidemisjukvården. Efter 50 år hade landets modernaste epidemisjukhus förvandlats till en hopplöst urmodig institution.
Med stöd av sin företrädare, Hjalmar Wennerberg, och 1:e stadsläkaren Göthlin, riktade Nils Faxén en ordentlig bredsida mot politikerna, som motsatt sig en genomgripande upprustning av Epidemisjukhuset. Stadsläkare Göthlin gick så långt i sin kritik att han påstod att Göteborgs stads epidemipolitik var direkt farlig.
I HT-artikeln påstås det, att det bland politikerna fanns en utbredd uppfattning att ett epidemisjukhus inte behövde vara lika modernt utrustat som andra sjukvårdsanstalter.
Detta hade bl a tagit sig uttryck i att överläkaren vid stadens Epidemisjukhus hade väsentligt lägre lön än övriga läkare i motsvarande ställning, påpekade Hjalmar Wennerberg. Doktor Faxéns hårda kamp för att höja sjukhusets anseende misslyckades stort sett. Till slut kände han det som han talade för döva öron. Medicinhistorikern och göteborgsläkaren Lars Öberg berättar: Epidemisjukhuset var välskött under Faxéns tid, men bristen på adekvata behandlingsmetoder plus att sjukhuset var tungarbetat i största allmänhet gjorde, att sjukhuset förlorade mycket av sin medicinska status. Nils Faxén kallade själv Epidemi-sjukhuset för "Kulturreservatet", därför att det var så otidsenligt.
Bland läkarkollegerna i Göteborg hade Nils Faxén ett mycket gott anseende. Han var dessutom känd för sin hjälpsamhet. När någon av distriktsläkarna träffade på en gammal, svag patient som var svårplacerad så kontaktades i regel Faxén. Överläkaren på Epidemien var oftast redo att hjälpa till. - Har de bara litet feber så ska jag nog kunna placera dem här, brukade Faxén svara.
Överbeläggningarnas tid var över.
Det huvudsakliga skälet till politikernas njugghet mot Epidemisjukhuset var, enligt doktor Öberg, att Sahlgrenska sjukhuset vid den här tiden också var i dåligt skick och måste rustas upp för stora summor. Detta stod klart redan före andra världskriget, men krigsutbrottet satte stopp för alla ombyggnadsplaner. När kriget och byggstoppet var över ansåg sig politikerna tvingade att prioritera Sahlgrenskas upprustning. Den slukade nästan alla tillgängliga medel. Epidemisjukhuset lämnades mer eller mindre åt sitt öde, ansåg sjukhusets personal. Efter kriget utarbetade Nils Faxén en långtgående plan för en modernisering av sjukhuset.
Förslaget vann inget påtagligt gehör hos de kommunala makthavarna och Nils Faxén resignerade allt mer.
I början av 50-talet kom Medicinalstyrelsens epidemiexpert på inspektion till Göteborg och bedömde, efter genomgång av sjukhuset, hela vårdinrättningen som kassabel. Ytterligare en farsot skulle drabba landet då Epidemisjukhuset skulle komma att spela en betydande roll - nämligen i samband med polion. Sjukdomen hade varit känd i Sverige genom mindre epidemier sedan slutet av 1800-talet. Under de första årtiondena av 1900-talet skedde en snabb ökning av antalet drabbade. Sverige skulle bli världens mest poliohärjade land. Av dem som föddes 1930 hade 1 procent drabbats av förlamningar innan de uppnådde 25 års ålder. Under slutet av 30-talet ökade antalet poliopatienter på Epidemisjukhuset i stor omfattning. Vid den tidpunkten saknades ordentlig kunskap om sjukdomen och teorierna om hur barnförlamningen spreds var många. Bland annat noterade man med förvåning att ingen i sjukhusets vårdpersonal drabbades.
Nils Faxén uppges ha varit mycket skeptisk till respiratorbehandling av poliofall. Detta i början av "poliovågen" under 30-talet. Sedan ändrade han sig snabbt, då han såg de lyckade behandlingsresultaten. Vid nästa stora polioopidemi, 1953-54, hade personalen på Epidemisjukhuset betydligt bättre kunnande och resurser till sitt förfogande. En särskild behandlingscentral för poliofall inrättades vid sjukhuset, där respiratorvård gavs i stor skala.
Utvecklingen på diagnos- och behandlingssidan, bakteriologi och immunologi, gjorde att allt fler sjukvårdsansvariga ansåg att renodlade epidemisjukhus var mindre behövliga. De ekonomiska anslagen blev därefter. 1947 överfördes Epidemisjukhusets förvaltning från Hälsovårdsnämnden till Sjukvårdsförvaltningen och därmed var hela sjukvårdsadministrationen i Göteborg samlad under en hatt.
När Spanska sjukan rasade 1918-19 var samtliga dessa lokaler överbelagda. Om lokalfrågan var ett bekymmer, så överskuggades den ändå av bristen på verklig kurativ behandling av de sjukdomar som sorterade under epidemilagen. Sådana resurser kom först med sulfan i slutet av 30-talet och penicillinet under 40-talets senare hälft. Dessförinnan fanns inte många verksamma mediciner. Olika medel för att motverka diarréer var kända sedan länge, liksom laxativa preparat. Mot feber användes salicylsyremedel. Lindrande salvor var flitigt i bruk. Morfin i olika koncentrationer var också ofta använda. I dag vet man att morfinet många gånger förvärrade sjukdomsförloppet, i synnerhet vid svåra tarmsjukdomar då giftet ofta orsakade inre blödningar som snabbt försvagade patienten och ökade dödssiffrorna. Difteripatienter behandlades som regel med ångtält, vilket underlättade andningen.
I takt med att hygienen och de allmänna levnadsvillkoren förbättrades i staden samt att de nya medicinska rönen omsattes i den praktiska sjukvården, ändrades bilden successivt inom epidemisjukvården. Tyfoidsmittan, som länge varit ett av göteborgarnas värsta gissel, lyckades man på 30-talet lära känna upphovet till. När man fann att sjukdomen spreds med mjölken blev det lättare att inringa smittobärarna. De senare isolerades ofta halvårsvis på Epidemisjukhuset. Ofta kunde smitthärden spåras till gallblåsan och ofta fick patienten finna sig i att hans/hennes gallblåsa helt sonika avlägsnades genom operation, oavsett om smittbäraren var sjuk eller inte. Det var långt ifrån alltid som operationen gav önskat resultat. Pastörisering av all mjölk och hård utgallring av smittbärande djurbesättningar blev den slutliga lösningen. 1936 avgick Wennerberg som överläkare och efterträddes av Nils Faxén.
Faxén var en i alla avseende modernt arbetande läkare och han gjorde under sin tid på Epidemisjukhuset stora ansträngningar för att rusta upp det hårt slitna sjukhuset. I en artikel, införd i Handelstidningen 1936, förklarade Nils Faxén att ingen med Göteborg jämförlig stad torde ha så primitivt ordnat med epidemisjukvården. Efter 50 år hade landets modernaste epidemisjukhus förvandlats till en hopplöst urmodig institution.
Med stöd av sin företrädare, Hjalmar Wennerberg, och 1:e stadsläkaren Göthlin, riktade Nils Faxén en ordentlig bredsida mot politikerna, som motsatt sig en genomgripande upprustning av Epidemisjukhuset. Stadsläkare Göthlin gick så långt i sin kritik att han påstod att Göteborgs stads epidemipolitik var direkt farlig.
I HT-artikeln påstås det, att det bland politikerna fanns en utbredd uppfattning att ett epidemisjukhus inte behövde vara lika modernt utrustat som andra sjukvårdsanstalter.
Detta hade bl a tagit sig uttryck i att överläkaren vid stadens Epidemisjukhus hade väsentligt lägre lön än övriga läkare i motsvarande ställning, påpekade Hjalmar Wennerberg. Doktor Faxéns hårda kamp för att höja sjukhusets anseende misslyckades stort sett. Till slut kände han det som han talade för döva öron. Medicinhistorikern och göteborgsläkaren Lars Öberg berättar: Epidemisjukhuset var välskött under Faxéns tid, men bristen på adekvata behandlingsmetoder plus att sjukhuset var tungarbetat i största allmänhet gjorde, att sjukhuset förlorade mycket av sin medicinska status. Nils Faxén kallade själv Epidemi-sjukhuset för "Kulturreservatet", därför att det var så otidsenligt.
Bland läkarkollegerna i Göteborg hade Nils Faxén ett mycket gott anseende. Han var dessutom känd för sin hjälpsamhet. När någon av distriktsläkarna träffade på en gammal, svag patient som var svårplacerad så kontaktades i regel Faxén. Överläkaren på Epidemien var oftast redo att hjälpa till. - Har de bara litet feber så ska jag nog kunna placera dem här, brukade Faxén svara.
Överbeläggningarnas tid var över.
Det huvudsakliga skälet till politikernas njugghet mot Epidemisjukhuset var, enligt doktor Öberg, att Sahlgrenska sjukhuset vid den här tiden också var i dåligt skick och måste rustas upp för stora summor. Detta stod klart redan före andra världskriget, men krigsutbrottet satte stopp för alla ombyggnadsplaner. När kriget och byggstoppet var över ansåg sig politikerna tvingade att prioritera Sahlgrenskas upprustning. Den slukade nästan alla tillgängliga medel. Epidemisjukhuset lämnades mer eller mindre åt sitt öde, ansåg sjukhusets personal. Efter kriget utarbetade Nils Faxén en långtgående plan för en modernisering av sjukhuset.
Förslaget vann inget påtagligt gehör hos de kommunala makthavarna och Nils Faxén resignerade allt mer.
I början av 50-talet kom Medicinalstyrelsens epidemiexpert på inspektion till Göteborg och bedömde, efter genomgång av sjukhuset, hela vårdinrättningen som kassabel. Ytterligare en farsot skulle drabba landet då Epidemisjukhuset skulle komma att spela en betydande roll - nämligen i samband med polion. Sjukdomen hade varit känd i Sverige genom mindre epidemier sedan slutet av 1800-talet. Under de första årtiondena av 1900-talet skedde en snabb ökning av antalet drabbade. Sverige skulle bli världens mest poliohärjade land. Av dem som föddes 1930 hade 1 procent drabbats av förlamningar innan de uppnådde 25 års ålder. Under slutet av 30-talet ökade antalet poliopatienter på Epidemisjukhuset i stor omfattning. Vid den tidpunkten saknades ordentlig kunskap om sjukdomen och teorierna om hur barnförlamningen spreds var många. Bland annat noterade man med förvåning att ingen i sjukhusets vårdpersonal drabbades.
Nils Faxén uppges ha varit mycket skeptisk till respiratorbehandling av poliofall. Detta i början av "poliovågen" under 30-talet. Sedan ändrade han sig snabbt, då han såg de lyckade behandlingsresultaten. Vid nästa stora polioopidemi, 1953-54, hade personalen på Epidemisjukhuset betydligt bättre kunnande och resurser till sitt förfogande. En särskild behandlingscentral för poliofall inrättades vid sjukhuset, där respiratorvård gavs i stor skala.
Utvecklingen på diagnos- och behandlingssidan, bakteriologi och immunologi, gjorde att allt fler sjukvårdsansvariga ansåg att renodlade epidemisjukhus var mindre behövliga. De ekonomiska anslagen blev därefter. 1947 överfördes Epidemisjukhusets förvaltning från Hälsovårdsnämnden till Sjukvårdsförvaltningen och därmed var hela sjukvårdsadministrationen i Göteborg samlad under en hatt.
|
|
|
|
|
|
|
|
