I gryningen dundrade likvagnarna fram genom gatorna. Hästarna drevs i rask trav av berusade kuskar, på väg till nygrävda massgravar med nattens skörd av lik. Över hela staden hördes skramlet från dessa skräckinjagande foror ofta flera i rad, föregångna av en beriden artilleritrumpetare som blåste smattrande alarmsignaler. Ofta stoppades kortegen av rop från något hus: "Vi har lik!" Koleran svepte genom Göteborg. Somliga dagar räknades farsotens offer i hundratal och kyrkklockorna klämtade oavbrutet i själaringning. Den heta sommaren 1834 kom med fasa och död över Sverige. I juli nådde den fruktade Asiaten (Cholera Asiatica) riket och krävde snabbt sitt första offer, timmermannen Anders Rydberg vid Nya Varvet i Göteborg. Trots att farsoten tidigare härjat med förödande kraft helt nära landets gränser, bl a i Norge och Finland, var epidemien ändå oväntat och beredskapen påfallande låg. Kungen, Carl Johan, uttryckte i sitt trontal i januari detta koleraår sin stora tacksamhet över, att Sverige undsluppit smittan:

"...Farsoten Cholera Morbus har hotat detta Rike men af den Högstes Nåd blifwit afwänd. Ehwad meningsstrider varit förda om denna landsplågas smittsamma eller icke smittsamma egenskaper har jag ansett tvifwlet tillräckligt för att anbefalla och i werket ställa nödiga försigtighetsmått..." I mars 1834 hölls efter kunglig befallning tacksägelsegudstjänster i samtliga kyrkor... "i anledning af Rikets förskonande från Farsoten Cholera". Men på denna sot bet varken böner eller kungsord. Inom ett halvår efter tacksägelsebönerna hade sjukdomen tagit livet av 1 834 män, kvinnor och barn enbart i Göteborg närmare en tiondel av stadens invånare. I ett brev daterat Stockholm den 20 augusti 1834, skriver östgötaprosten ochriksdagsmannen Christian Stenhammar bl a:

"...vi skola dock väl icke blifva så alldeles öfverraskade och befinnas så oförberedda till fiendens mottagande, som Götheborgarna voro. Deras olycka var, att alla deras dristiga män och auctoriteter voro frånvarande. När farsoten der började fälla en mängd offer, råkade alla i förvirring. Intet var i ordning ingen läkarvård blef använd, inga sjukhus funnos, förskräckelse verkade så att menniskor öfvergåfvo hvarandra i nöden och sprungo sin kos. Bagare, bryggare och slagtare tillstängde sina bodar och begåfvo sig på flygten, så att det fattigare folket under fleri dagar voro blottställda för hungerns död jemte sjukdomens, så mycket mer som förskräckelsen hos den kringboende allmogen vållade, att all tillförsel upphörde. I början ville också ingen bortföra de döda, och Iydnadens och ordningens band voro upplösta. Ett jämmer öfver all beskrifning har det varit. Jag har sett enskilda bref från sansade personer som försäkra, att de dock aldrig kunna föreställa sig ett dylikt elände." .

Fienden - kolerasmittan - nådde kort därpå även Stockholm och huvudstaden kunde snart, sin höjda beredskap till trots, räkna 3 665 koleradöda. Den totala dödssiffran för hela riket var 12 637 då epidemien klingade av i oktober månad. Läkarna i Göteborg var till en början osäkra på vilken sjukdom som drabbat staden. Den allmänna uppfattningen var att det rörde sig om den Cholera nostras, eller "Puken", som brukade härja i rötmå-naden. Först den 4 augusti, då farsoten rasade i Göteborg på tionde dygnet, begrep alla att det handlade om den asiatiska koleran. Samma dag öppnades det första provisoriska kolerasjukhuset, ett skolhus i Majorna, med 60 sängplatser. Sundhetsnämnden hade kallats samman och var nu ansvarig för vården av de smittade och begravningen av de döda. Antalet sjuka och döda växte lavinartat och de 60 vårdplatserna i Majorna var som en droppe i havet. Utrymmesbristen tvingade de tvångsinkallade bårbärarna att lägga 2-3 patienter i samma säng.

Människor dog som flugor. Snickarna fick inställa andra arbeten och helt ägna sig åt att tillverka enkla likkistor, men trots att livstidsfångarna på Älvsborgs fästning kom-menderas till hjälp, måste de snart övergå till att snickra ihop stora packlådor. Dessa kollektiva kistor ställdes på stora rustvagnar som nattetid avpatrullerade gatorna. Nätterna var fruktansvärda med vagnarnas skramlande, likbärarnas bultande på portarna och stanken obeskrivlig i den extrema värmebölja som plågade landet samtidigt med Asiaten. Såväl Sahlgrenska sjukhuset som Garnisonssjukhuset och Fattigbaracken öppnades för kolerasjuka, men inte heller dessa kunde ta emot alla smittade som sökte hjälp.
Värst drabbad var befolkningen i Majorna, Masthugget, Haga, Albostaden (Annedal) där trångboddheten, fattigdomen och en synnerligen usel sanitär standard snabbt förvandlade dessa stadsdelar till jättelika smitthärdar. Behovet av ett större kolerasjukhus i närheten av dessa överbefolkade kåkstäder var av nöden. Nedanför Masthuggsbergen, nära gränsen mot Hagorna, låg den så kallade Möllerska plantagen, en större byggnad i en vacker park. Ursprungligen en herrgård, men på 1820-talet förvandlad till krog och förlustelseställe. Här fick Göteborg sitt första egentliga epidemisjukhus.